Jag tittade plötsligt upp. Hastigt kollade jag runt i rummet efter chefen eller en misstänkt spanare åt honom, men ingen syntes till. Jag tittade på skärmen och funderade över vad jag åstadkommit, ingenting. Det tomma dokumentet som egentligen skulle varit fyllt med ettor, nollor och allt annat som hörde programmeringen till, var bara en blank störande yta. Efter en stunds stirrande på tangentbordet kastade jag en snabb blick på klockan. Den var kvart över fyra, och det var egentligen dags att röra sig hemåt. Dessvärre fanns det ett enda litet hinder mellan mig och den skjöna soffan där hemma; det tomma dokumentet. För den som inte förstår varför dokumentet var en så pass viktig sak för mig så är svaret simpelt, jag jobbar nämligen för den troligtvis strängaste chefen av dem alla. Om man avslutade dagen med att sända in ett tomt dokument till hans dator så fick man oftast inga fler dagar på sig.
Jag tittade ut genom fönstret och såg några av mina arbetskamrater stå och skratta tillsammans. Efter att de pratat en stund skakade de hand och gick till sina bilar, troligtvis på väg hem till sina skjöna mjuka soffor. Jag ångrade bittert att jag hade somnat mitt under arbetstid. Då fick jag en ide, jag helt enkelt stänge datorn utan att skicka in något alls. Chefen fick säga vad han ville.
Jag stängde igen dörren efter mig, och kände de så vanliga dofterna av hemma. Detta “hemma” för mig räknas troligtvis som en liten grop i marken av andra, på grund av dess storlek och fattiga inredning. Men jag var inte en sådan som brydde sig om mode, inreding eller status i samhället. Efter att jag tagit av mig ytterkläderna och skorna lunsade jag in i köket och öppnade kylskåpet. Där inne fanns allt man kunde önska sig. Jag tog ut en flaska Cola och en gammal Billy’s Pan Pizza som jag lade i mikrovågsugnen. Efter ett par minuter hördes det så välkända “plinget” som, i mitt hus, visade att maten var färdig. Jag tog fram en av morsans gamla tallrikar och började glufsa i mig.
Efter att jag ätit upp min mat och nästan druckit upp Colan hördes ett “pling” igen. Men det var inte samma sorts pling som när mikron var klar. Den här tonen var lite starkare och lite högre än den jag kände till. Medan jag satt och funderade på var ljudet kunde uppstått hördes en knacking på dörren, och då slog det mig att det hade varit ringklockan som hörts tidigare. Jag reste mig snabbt upp och gick bort till dörren, men precis när jag var på väg att öppna den hördes en smäll och någon som skrek till utanför. Jag hindrade mig mitt i rörelsen för att öppna dörren för att lyssna lite till. Efter en stunds försök att urskilja något ljud utifrån gav jag upp och öppnade dörren. Det hade blivit mörkt ute och jag hade svårt att se någonting, men efter en stunds stirrande lättade mörket framför mina ögon och jag kunde urskilja konturerna av vissa saker. Jag tittade runt men kunde inte se något som hade kunnat ringa på dörren och bestämde mig för att gå in igen. Men just när jag var på väg att stänga igen dörren märkte jag att någonting låg på trappan, en liten, rund, svart kula. Jag beskådade den en stund och bestämmde mig för att ta upp den. När jag rörde vid den var den mjuk och lite blöt, så jag lade den snabbt på den gamla byrån i hallen. Efter att jag studerat den märkliga kulan ännu en stund valde jag att gå till mitt sovrum och lägga mig. Jag tittade upp i taket och tänkte på vad som kunde ha hänt utanför min dörr. Men det hann jag inte göra länge eftersom jag slocknade direkt.
Jag klev ur min gamla rostiga Volvo 740 och tittade mot den stora vita byggnaden som jag jobbade i. Snabbt skynade jag mig fram till entrén och tryckte mitt passerkort mot läsaren. Dörren öppnades och jag gick in.
När jag väl kommit upp till mitt lilla ensamma kontor satte jag mej vid datorn. Min hand fördes mot startknappen när jag insåg att den redan var på. Jag frågade mig själv om jag glömt den på men var säker på att jag stängt av den igår. Plötsligt täcktes rummet av en svart skugga, och jag insåg vad det var som skapade den. Chefen. Jag vände snabbt om och såg honom täcka hela dörren in till mitt kontor. Det väldiga ansiktet tittade rakt på mig medan hans mun bildade ett helt rakt streck.
-Du skickade inte in något igår, sade chefen med sin långsamma djupa röst.
-N-n-nej, jag g-g-glömde det tror jag, stammade jag fram.
-Men du skrev ingenting alls, sade chefen kort och hårt.
Då insåg jag att det var chefen själv som startat datorn på mitt kontor för att kolla vad jag skrivit.
-E-e-eh alltså jag…, började jag men blev avbruten av ett vrål från chefen.
-UT! skrek han.
Jag packade snabbt ihop min grejer och skyndade ut därifrån. Medan jag sprang ner för trapporna hörde jag ett till vrål bakom mig:
-OCH KOM INTE TILLBAKA!
Jag parkerade bilen på den litta vissna gräsplätten bredvid huset. Känslorna, förutom rädsla, böjade bubbla upp i mig. I ren förtvivlan bankade jag till ratten allt vad jag kunde, vilket resulterade i att den föll av. Jag snyftade till och gick ut ur bilen. Inte förrän jag var ända framme vid dörren insåg jag att någon iakttog mig. Jag vred runt mitt huvud och såg en liten flick stå mitt på min tomt. Barnet hade huvan uppe så det var svårt att urskilja dess ansikte. Jag fortsatte att betrakta barnet ända tills den plötsligt med tyst stämma viskade något. Jag kunde inte riktigt höra vad hon sade så jag frågade:
-Ursäkta, vad sade du?
-Har du sett mitt öga? svarade hon med en ihålig och raspig röst.
Chockerad backade jag ett steg och tänkte efter på vad hon sagt. Då kom jag att tänka på kulan som jag hittade på trappan dagen tidigare. Jag öppnade dörren och såg att kulan låg kvar på byrån där den legat sist. Med varsamhet tog jag tag om den och gick ut genom dörren.
-Det är inte denna du söker, va? frågade jag flickan.
Flickan titade långsamt upp. Till min förfäran insåg jag att hon bara hade ett öga, och att det var helt svart.
-Ge… mej den, svarade hon raspigt och tonlöst.
Jag sträckte fram handen och på ett ögonblick hade ögat försvunnit ur min hand. Bara en halv meter framför mig stod nu flickan. Hennes ögon stirrade rakt in i mig, så hårt att jag blev yr.
-Du är i mina händer nu, sade flickan. Och det sista jag såg var två stora svarta ögon.
Paul Martinsson hittades sedan död utanför sin lägenhet. Hans hals var helt sönderriven på ett mycket brutalt sätt. Ingen visste vad som hänt men grannar har pratat om att en flicka med helt svarta ögon har vandrat runt hans hus.
-Polisman Andreas Karlsson
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar